Flykten från maskinerna - Del 2
Kapitel 2- Blue
- Lilly -
När jag vaknar på morgonen är klockan fyra. På min mobil blinkar det en liten blå lampa som signalerar att jag har fått ett sms, förutom fönstret är det den enda ljuskällan i rummet. När jag sluter ögonen och försöker somna om hindras jag av lusten att ta reda på vad det står i sms:et. Jag sträcker mig mot mobilen som ligger ungefär en meter ifrån mig. Min hand famlar i mörkret ett tag innan jag kommer fram till att jag inte kommer nå mobilen. Så jag sätter mig upp i sängen, när täcket glider av mig känner jag kylan som vilar i rummet. Jag ryser. Jag tar mobilen med högerhanden samtidigt som jag kurar ihop mig under i sängen och drar täcket över mig igen. Lättnaden som kommer med värmen sveper över mig och jag glömmer för ett ögonblick den grymma och kalla värld vi lever i. Mina sömndruckna fingrar trevar över skärmen och touchar sms ikonen. Messet visar sig vara från Blue, även om dess innehåll fortfarande är dolt för mig känner jag att något är fel. Jag öppnar sms:et och möts av ett ord: KOM. De tre bokstäverna bekräftar känslan jag hade innan om att något är fel. Jag kastar mig upp ur sängen och drar på mig en hoodie över mina slitna nattkläder, och drar på mig kraftiga kängor. Innan jag slänger upp dörren kastar jag en blick i spegeln som jag alltid gör innan jag ska träffa Blue, trött konstaterar jag att mitt utseende inte är någonting att skylta med och att mitt hår ser ut som om nån har släppt lös en arg katt i det. Men det finns inget att göra åt det nu så jag nöjer mig med att dra fingrarna genom håret och sen springa så fort jag kan uppför trapporna i hyreshuset Blue och jag bor i.
Hans lägenhet ligger på översta våningen tillsammans med några andra ungdomar från skolans. Det bor bara ungdomar i det här huset, egentligen bor det bara ungdomar på hela den här gatan om man bortser från Mrs. Lyracs stora villa. Det är hon som äger alla hyreshusen här.
Efter bara några sekunder är jag framme vid hans dörr, som vanligt sliter jag upp den utan att knacka. Inne i hans lägenhet luktar det av rök som sticker i näsan, jag har många gånger försökt få honom att sluta röka men det tjänar inget till, han fortsätter ändå. Båda Blue och jag är bara 16 så egentligen är det förbjudet för honom att göra det men vi är det närmaste rebeller man kan komma i den civiliserade delen av Lynicia. Om några månader är det dags för oss att opereras till cyborgs, och då vill dem ha oss så friska som möjligt. Alltså inga skador på lungor eller andra inre organ. Annars måste de byta ut dem också och det innebär större förlust av pengar för staten.
Jag hittar Blue i sin säng, omgiven av ihopknölade papper och annat bråte. Han ligger där och pratar i sin telefon med en allvarlig min, vilket ofta betyder att något dåligt är på väg att hända. När hans ser mig komma in i lägenheten avslutar han samtalet. Vi tittar på varandra utan att säga något, jag känner för att bryta tystnaden men ändrar mig - jag vet inte vad jag ska säga. Jag vet inte mer än att Blue bad mig komma upp till honom mitt i natten, det hade han inte gjort om det inte var någonting allvarligt. Blue tar ett djupt andetag och förbereder sig på att säga någonting, jag känner honom tillräckligt väl för att veta att det här är svårt att säga för honom. Blue har alltid varit en försiktig person som drar sig för att såra eller skada människor i hans närhet. Men det här var någonting viktigt, det känner jag på mig.
" Lil, Vi måste sticka." Blue suckar djupt och verkar inte särskilt glad över att vara den som måste berätta det för mig, men i nuläget verkar det inte finnas någon annan.
" Varför?" Det var verkligen inte det jag hade väntat mig, Blue och jag hade levt här i Lynicia i tre år nu vilket är längre än dem flesta andra ungdomarna här.
"De kommer för att hämta oss imorgon." Mitt första intryck är att han måste skämta, jag kan inte ens drömma om att lämna Lynicia, den här staden är mitt hem och jag skulle aldrig någonsin komma på ideén att lämna den. Jag aldrig hört talas om någon som lämnat staden innan och defenitivt inte någon som kommit tillbaka levande.
Det ända jag lyckas klämma fram till svar är ett lågt chockartat läte. Senare när jag hunnit smälta informationen tittar jag upp och möter hans blick " Hur vet du det?" Min hjärna vill fortfarande inte inse att jag kanske kommer att få lämna Lynicia i natt och jag klamrar mig fast vid hoppet om att det kan vara falsk information.
"Jag fick ett samtal från en av våra insiders precis. Han berättade om att "de" hade gjort en räd mot en annan av ungdoms stadsdelarna. "De" tog sig in i huset och släpade ut alla sovande ungdomar. De ska ta dem till fabrikerna i utkanten imorgon bitti."
"Ska dem inte opereras?" Så vitt jag kunde bedömma hade Blue inte nämnt något om operationen i sin redogörelse.
"De redan blivit opererade." Att döma av hans ansiktsuttryck och tonfall var detta ingen nyhet som gladde honom, och mer viktigt innebar det att det inte gick att rädda de stackars ungdomarna som fått möta sitt öde och förlorat sin mänskliga del denna natt.
"Men varför?" Ungdoms områdena var ganska välbärgade och stadens ledning brukade inte operera unga invånare.
Blicken jag fick av Blue som svar på min fråga sa allt. Ifrågasätt inte, bara acceptera, det har redan hänt och det finns inget vi kan göra åt det. Budskapet var tydligt men jag kunde inte låta bli att tänka lite extra på vad som skulle hänt om det var Blue och mig det hade gällt.
Blue reser och öppnar garderobs dörren
"Vi måste ge oss av, gå ner och packa dina saker och sen sticker vi." Jag hör vemodet i hans röst och tänker att han nog är lika skärrad som jag vad det gäller att lämna Lynicia.
Jag känner hur det fuktar i ögonen när jag går mot dörren för att packa.
"Så det är såhär det slutar? Jag har aldrig trott att vi skulle lämna Lynicia i alla fall inte än på ett tag.
Jag stänger dörren bakom mig och går ner för att packa till resan som kommer att ändra större delen av mitt liv.
"Ska dem inte opereras?" Så vitt jag kunde bedömma hade Blue inte nämnt något om operationen i sin redogörelse.
"De redan blivit opererade." Att döma av hans ansiktsuttryck och tonfall var detta ingen nyhet som gladde honom, och mer viktigt innebar det att det inte gick att rädda de stackars ungdomarna som fått möta sitt öde och förlorat sin mänskliga del denna natt.
"Men varför?" Ungdoms områdena var ganska välbärgade och stadens ledning brukade inte operera unga invånare.
Blicken jag fick av Blue som svar på min fråga sa allt. Ifrågasätt inte, bara acceptera, det har redan hänt och det finns inget vi kan göra åt det. Budskapet var tydligt men jag kunde inte låta bli att tänka lite extra på vad som skulle hänt om det var Blue och mig det hade gällt.
Blue reser och öppnar garderobs dörren
"Vi måste ge oss av, gå ner och packa dina saker och sen sticker vi." Jag hör vemodet i hans röst och tänker att han nog är lika skärrad som jag vad det gäller att lämna Lynicia.
Jag känner hur det fuktar i ögonen när jag går mot dörren för att packa.
"Så det är såhär det slutar? Jag har aldrig trott att vi skulle lämna Lynicia i alla fall inte än på ett tag.
Jag stänger dörren bakom mig och går ner för att packa till resan som kommer att ändra större delen av mitt liv.
