Paper Towns - John Green

Boken Pappersstäder (eller Paper Towns, originaltiteln) kom ut år 2008. Den är skriven av ungdomsförfattaren John Green, som ni förmodligen känner till vid det här laget. Om ni inte har hört titeln The Fault in Our Stars (Förr eller senare exploderar jag) ett antal gånger, bor ni nog under stenar allihopa. Boken har nämligen blivit en känd film med Shaline Woodley och Ansel Elgort som Hazel och Augustus. En otrolig bok tycker jag! Som vi tydligen inte har recenserat här, upptäckte jag nu... Men nog om den!

Green kommer från Florida, där även Paper Towns utspelar sig, men bor nu i Indianapolis, i Indiana, USA. Han har även en Youtube-kanal tillsammans med sin bror, Hank Green, som ni kan kolla in om ni vill veta mer om honom! Den heter Vlogbrothers och hade när detta skrevs ca 2,5 miljoner prenumeranter. John Green verkar som en rolig kille, bara tanken på att hans fans kallar sig nerdfighters får mig att le...

John Green! Med en pappershög
på huvudet...

Men, men, till boken! Huvudpersonen, vars huvud man får besöka under boken, heter Quentin Jacobsen. Han går sista året på high-school och är en inte så speciellt speciell kille. Han är lugn och gillar rutiner. Jag tycker att Quentin utvecklas under boken, eftersom hans liv tar en vändning när han inte längre kan klamra sig fast vid rutinerna.

Quentin har alltid varit förälskad i sin granne Margo Roth Spiegelman. I hans ögon är hon vacker, mystisk, lite galen och minst sagt äventyrslysten. Margo och Quentin var bra vänner när de var yngre, men gled ifrån varandra allt eftersom åren gick. Under tiden som man får följa Quentin lär han känna Margo igen, som han aldrig känt någon annan förut, trots att de knappt träffar varandra under bokens gång.

Nat Wolff som ska spela
Quentin i den kommande
filmen. Känner ni igen
honom...?

Boken börjar med att Margo tar med sig Quentin på ett nattligt äventyr (inte på det sättet som ni tror...), och dagen efter är hon försvunnen. Quentin hittar dock ledtrådar som Margo har lämnat, bara för honom, och han börjar sitt letande efter den flicka han älskar, och allt är blommor och solsken... Fast, nej.

Ibland kan baksidan på en bok verkligen förstöra en läsupplevelse och inställningen som man har när man öppnar boken. Så var det för mig i det här fallet. Den lät så medelmåttig och tråkig, men det är en sak som man verkligen måste komma ihåg: baksidan på boken berättar inte ens handlingen korrekt alla gånger! Och tänk allt annat som utelämnas, allt som kan göra en bok så bra: karaktärerna, känslan, språket, miljöerna... Jag känner att det är dags för: "Don't judge a book by it's cover", vilket verkligen stämmer här.

Boken hade så mycket mer som gjorde den så bra! Jag ska presentera några saker som jag framför allt tyckte var bra med den:

Humorn: Detta var nog det bästa av allt med Paper Towns! Det var länge sedan jag läste en bok som fick mig att verkligen skratta rätt ut (jag satt på ett tåg och alla runt mig kollade på mig som om jag var en utomjording). Det var mycket det fyndiga språket i boken som höjde rolighets-faktorn i boken, och även Quentins sätt att tänka om saker och ting.

Språket: Många andra som har sagt sitt om den här boken tyckte att den var lite långsam, speciellt i mitten av boken, men det tyckte inte jag! (haha) I vissa böcker behöver inte handlingen tryckas framåt hela tiden, utan istället kan det finnas kapitel som bara bidrar till bokens stämning eller skildrar verkligheten, helt enkelt. Och jag tyckte att språket var en bidragande faktor till varför det inte blev tråkigt, utan istället för att handlingen tog boken framåt gjorde språket i boken det. Dock skulle jag nog rekommendera er att läsa boken på engelska, om ni har planer på att göra det. Själv läste jag den på svenska och kände ibland att allt hade varit så bra och fyndigt på engelska.

Karaktärerna: Detta var ännu en positiv sak! Karaktärerna var alla roliga och unika, och hur Green beskrev deras relationer var otroligt. Bland annat skildrar han att man inte behöver vara utanför bara för att man inte passar in, och hur man kanske inte älskar sin bästa vän i alla lägen och i alla åldrar.

Spänning: Boken hade som en hinna av förväntan som genomsyrade den. Man väntade och hoppades och väntade lite till, nästan som en deckare, fast boken inte alls var som en sådan.

Om jag skulle säga någonting dåligt med boken, skulle jag säga slutet. Eller förresten, det var inte dåligt, bara lite för verklighetstroget för min smak. Som Quentin själv säger i boken (en liten SPOILER-varning här för er som avskyr spoilers, som jag) ville jag ha dramatiken, som det oftast inte finns mycket av i det verkliga livet.

Cara Delevingne har
en tuff uppgift
framför sig!

Då kommer vi till bokens budskap! Detta var en av de djupare böckerna, och egentligen för att förstå det helt borde man nog läsa boken åtminstone en gång till. Alla kan ha olika tolkningar av boken, eftersom en hel del poesi är inblandat, men jag ska försöka presentera min! Jag tror att boken vill säga att alla inte är som de ser ut som, att de inte är som alla andra antar att de är. Även de mest fantastiska människor är ändå bara människor, i grunden. Man vet inte vem någon är tills man verkligen känner personen. Några saker som sägs i boken om till exempel titeln, Pappersstäder, har jag inte riktigt greppat.

En film på boken kommer att släppas den 24 juli i USA med Nat Wolff (kommer ni ihåg Isaac från The Fault in Our Stars? Samma kille!) som Quentin och Cara Delevingne som Margo! Det ska bli jätteroligt att se den, men jag undrar verkligen om det är möjligt att hitta en skådespelare som kan spela Margo, med tanke på att det knappast finns personer som hon i verkligheten. Vi får hoppas det...

Jag ger boken 8,5/10 poäng, eftersom den var rolig och bra och cool och rolig!

/CC